Protokoll för ESIL 29 Januari 2010
Protokoll fört vid allmänt sammanträde 2010-01-29
§ 1 Till följd av snö och kyla var det en starkt begränsad skara som hade mött upp denna kväll på Zootis. Mikael Sörensson kunde dock i sin roll som tf ordförande hälsa 12 entusiastiska deltagare välkomna.
§ 2 Meddelanden och demonstrationer.
Ingvar Svensson kommenterade och lät cirkulera vad som lär vara näst sista bandet av det stora standardverket över Europas nattflyn: Noctuidae Europaeae. Vol. 11, Pantheinae, Dilobinae, Acronictinae, Eustrotiinae, Nolinae, Bagisarinae, Acontiinae, Metoponiinae, Heliothinae, och Bryophilinae av Michael Fibiger, László Ronkay, Axel Steiner & Alberto Zilli (Entomological Press, 2009). Priset ligger med nuvarande kurs och portokostnader på omkring 1800 SEK.
Bo Olsson visade en nyutkommen fotofauna över Danmarks storfjärilar, ”Danmarks Sommerfugle – en felthåndbog over samtlige dag- og natsommerfugle” av Morten Top-Jensen og Michael Fibiger (BugBook Publishing, 2009). Färgbilder visar över 1000 arter fotograferade i naturen och för svårbestämda arter finns också andra avbildningar som visar på artskiljande karaktärer. Priset ligger med nuvarande kurs och portokostnader på omkring 1300 SEK. Boken lovordas i en recension i Berlingske Tidende den 20 december 2009: http://www.berlingske.dk/boeger/6-stjerner-til-skoenne-skabninger
§ 3 Kvällens föredragshållare, Erik Svensson, professor i zooekologi i Lund, talade över ämnet ”Trollsländor och flicksländor som studieorganismer i ekologisk och evolutionsbiologisk forskning”.
Karbontiden (300 miljoner år före nutid) hade inte bara jätteormbunkar utan också jättetrollsländor (mest berömd är Meganeura monyi), som kunde ha en spännvidd på ¾ meter! Om dessa jättar ”krympte” under sin evolutionshistoria till följd av atmosfärens minskande syrehalt eller av ett ökat selektionstryck i form av predation tycks vara en öppen fråga. Den yttre anatomin liknade mycket vår tids trollsländors och för ca 150 miljoner år sedan hade de arter man funnit fossil av ungefär samma format som dagens arter. Ordningen trollsländor tycks ha klarat sig relativt oförändrad genom åtminstone tre av jordens massutdöenden.
Efter en genomgång av odonaternas utvecklingsbiologi och deras roll i ekosystemen, riktades intresset mot odonaternas parningsbeteende. Hanens cerci i bakkroppens spets är ombildade till ett griporgan. Med detta fångas och fasthålles honan i ett grepp mellan hennes huvud och mellankropp. Detta första steg i parningsakten styrs av ett aktivt handlande från hanens sida. Vilka honor som ”grips” avslöjar hans preferenser i partnervalet. Nästa steg i parningsakten består i att honan böjer upp sin bakkropp för att hämta de spermier, som hanen i förväg deponerat framtill på sin bakkropp, nära mellankroppen. Så uppstår det ofta hjärtformiga ”parningshjul” som är typiskt för dessa sländor. Att hämta spermier fordrar ett aktivt handlande från honans sida och sättet att reagera avslöjar hennes preferenser i partnervalet. Både hanar och honor kan para sig flera gånger under sitt ganska korta vuxenliv.
En serie listiga experiment genomfördes under en rad år i olika populationer av stor kustflickslända, Ischnura elegans. Hannar infångades och pudrades med färgpulver på kroppen – olika färg för olika storlekar på hanarna. De pudrade hanarna släpptes sedan ut och fick ägna sig åt partnerjakt. Efter en tid fångades honor in och undersöktes med avseende på färgspår. Färgspåren i ”nacken” på varje enskild hona visade vilka hanar som gjort gripförsök mot henne och färgspåren på bakkroppsspetsen visade vilka hanar som hon varit beredd att acceptera som far åt sina larver.
Intressant nog visade resultaten att både stora och små hanar kunde gynnas i kampen om honorna, det varierade mellan populationer och mellan år.
Hos I. elegans är hanarna blå, medan honorna kan uppträda i tre olika genetiskt betingade färgmorfer, röd, grön och blå. De blå honorna har alltså samma färg som hanarna. Tre alleler (p, q och r) på samma locus (multipla alleler) bestämmer honfenotypen. Högst i dominanshierarkin kommer p (dominant över de övriga – ger blå färg), sedan q (dominant över r – ger grön färg) och r (recessiv – ger röd färg). Varje individ bär på två alleler (genkopior). Hongenotyperna pp, pq och pr ger alltså en ”hanlig” blå fenotyp, qq och qr ger den gröna fenotypen och rr ger en röd. Samma genotyper finns hos hannarna men hos dem uttrycks inte effekten av q och r. Därför är alla hanar blå.
Färgpuderexperiment enligt ovan visade att den hanlika, blå honformen parade sig mera sällan än de andra. Troligen sker hanarnas partnerval främst med synens hjälp och de honor som är ”hanfärgade” är inte lika populära som de andra. Polymorfismen bibehålles dock och sannolikt beror det på att de blå honorna undgår ständiga trakasserier från hanarna. Istället kan de ägna sig åt att lägga ägg i lugn och ro och ökar därmed sin reproduktiva framgång.
Två arter av jungfrusländor, den blå (Calopteryx virgo) och den blåbandade (C. splendens) förekommer tillsammans (sympatriskt) i södra Sverige. I norra Sverige finns C. virgo ensam. Hanarna av de två arterna skiljer sig tydligt åt genom olika utbredd blå vingteckning, medan honorna med sina bruntonade vingar är mycket lika. Dessa förhållanden gav uppslag till ett antal experiment som gav följande resultat.
I områden där arterna samexisterar sker inte många interspecifika parningar, även om nykläckta, sexuellt oerfarna honor ofta kan ta miste. De tycks emellertid snart lära sig känna igen den egna artens hane. Nordliga hanar av C. virgo har i viss mån förlorat förmågan att skilja på sin egen hona och splendens-honan och tar lätt fel när de konfronteras med den sydliga artens honor. I takt med klimatförändringen utvidgar C. splendens sitt utbredningsområde norrut. I mötet mellan den och den nordliga C. virgo kan det kanske uppstå en del oreda i sexlivet.
Sädesärlan har visat sig vara en viktig predator på jungfrusländor. Genom att samla in de avknipsade vingarna på sädesärlans ”slaktplatser” och jämföra deras längd med vinglängden i jungfrusländepopulationen, kan man se en signifikant skillnad: sädesärlan fångar mest stora exemplar.
Erik Svensson sammanfattade sina erfarenheter av odonaterna efter 10 års studier i följande punkter.
Troll- och flicksländor är en extremt intressant insektsgrupp för studier av:
- Färgvariationens betydelse inom arter
- Artbildning och sexuell isolering mellan arter
- Sexuellt och naturligt urval
- Variation i yttre egenskaper och beteenden
- Utbredningsområden och klimatförändringar
§ 4 Föredragshållaren avtackades med en applåd och en stunds livlig diskussion följde. Ordf. tackade för ett intressant och tankeväckande föredrag och kunde till allas glädje meddela, att Erik kommer tillbaka så småningom med ett faunistiskt föredrag om Odonata från södra Afrika.
§ 5 Ordf. förklarade därefter sammanträdet avslutat och inbjöd till eftersits. Denna gick av stapeln i zoologiska museets trivsamma personalrum på bottenvåningen, där kvällens tf sexmästare Olle Hammarstedt dukat upp de sedvanliga läckerheterna.
Lund som ovan
Thomas Jonasson, sekreterare