2013-04-26 Mötesprotokoll

Protokoll för ESIL 26 April 2013

Protokoll fört vid allmänt sammanträde 2013-04-26 i Hörsalen, Biologihuset, Sölvegatan 35, Lund.

§ 1  Ordf. Mikael Sörensson hälsade de 14 närvarande (se gästbok) välkomna till vårens sista allmänna möte och förklarade sammanträdet öppnat.

§ 2  FÖRENINGSMEDDELANDEN FRÅN STYRELSEN/ORDFÖRANDEN

  • 2.1. Sällskapets tidskrift FaZett har nu utkommit med häfte 25: 2, vilket fanns att avhämta under sammanträdet för närvarande medlemmar. Övriga medlemmar får häftet med den s.k. snigelposten.
  • 2.2. Peter Rolfson rapporterade från sammanträde med artdatabanken i Uppsala nyligen. Där framkom att alla rödlistade arter är med på listan över faunaväktararter. Den som vill anmäla sig som faunaväktare för någon eller några av dessa arter, kan anmäla sitt intresse till Peter Rolfson (peter.rolfson(at)almhult.se). Det ställdes i utsikt att ersättning kan utbetalas för resor i samband med själva faunaväkteriet.

§ 3  MEDDELANDEN

  • 3.1. Gunnar Isacsson rapporterade fynd alldeles nyligen från Halland, Haverdal, strax N Halmstad, en död hane och en levande hona av bibagge, Apalus bipunctatus.
  • 3.2. Karin Johnson rapporterade glödsandbi, Andrena fulva från sin trädgård i norra Lund.
  • 3.2. I övrigt kom mest klagomål på den sena våren: Bo Olsson hade bara fått lite djur i sina ljusfällor.
  • 3.4. Av övervintrande dagfjärilar rapporterades från olika håll i auditoriet enstaka nässel-, och  citronfjärilar samt ett och annat påfågelöga. Det var allt.

§ 4  Kvällens föredrag hade titeln ”Granbarkborrarnas underbara öden och äventyr” och hölls av Gunnar Isacsson, jägmästare, insektexpert och ekolog på Skogsstyrelsen i Hässleholm.

Det finns i Sverige 30 – 35 arter av barkborrar som lever på gran. Den vanligaste av dem – och den mest beryktade skadegöraren – är den åttatandade barkborren, eller rätt och slätt granbarkborren, Ips typographus. Det är den som föredraget kom att handla om. Totalt finns i landet ungefär 90 arter barkborrar på våra träd, såväl barr- som lövträd. Förr utgjorde barkborrarna en egen skalbaggsfamilj (Ipidae) men numera har den dragits in under familjen vivlar, Curculionidae.

Granbarkborren lockas främst till stormfällda träd. Stormen i början av 2005, ”Gudrun”, fällde ett stort antal granar i de sydsvenska skogarna. På försommaren lockades sedan svärmande granbarkborrar till de träd som var helt knäckta och inte längre hade rotkontakt. Sådana träd kan inte producera kåda och förlorar därmed sin försvarsförmåga och blir lätta byten. Svärmningen börjar då lufttemperaturen överstiger 18 grader. Hanarna inleder attacken och signalerar med aggregationsferomoner att en lämplig yngelplats hittats. Detta lockar artfränder till trädstammen. När parningskamrar gnagts ut, skickar hanarna ut sina könsferomoner, som lockar honor till platsen. Efter parningen gnager honan modergångar ut från parningskammaren. Detta sker i fiberriktningen i det näringsrika skiktet mellan veden och barken, splinten. Längs modergången läggs äggen, ett efter ett. Gunnar visade med eleganta danssteg hur honan ömsom gnager sig fram i modergången, för att sedan backa med gnagmjölet i sina skovellikt urgöpta och tandförsedda täckvingespetsar. Väl ute i parningkammaren, där allt började, lämnar hon skräpet, som hanen beredvilligt pytsar ut genom sitt och honans ingångshål. Honan vänder tillbaka och lägger ägg i kanten av modergången. När ägget kläckts och en larv börjar äta, så gnager den sig ut vinkelrätt från modergången och det typiska mönstret av modergång och larvgångar bildas.

Gnagmjölet som skyfflas ut indikerar ett pågående barkborreangrepp i granen. Genom att noga observera högarna av gnagmjöl, kan man avgöra vilka träd som riskerar att dödas och bli kläckningshärdar för nästa generation av barkborrar. Numera finns det hundar som tränats att lokalisera angripna träd. Där hunden markerar angrepp, kan trädet så småningom fällas, för att undvika förökning av barkborrar.

Många naturliga fiender till granbarkborrar finns i våra skogar. Där finns myrbaggar, ved – och snäppflugor samt inte minst hackspettar. Olika metoder för gynnande av dessa rovdjur beskrevs. Någon kemisk bekämpning av barkborrar förekommer inte längre. Däremot används feromonfällor, som med sina fångster av barkborrar ger en prognos över ett kommande angrepps styrka och ibland utnyttjar man fångstträd, som lockar till sig baggarna. Sådana stammar måste sedan barkas och bearbetas i god tid innan den nya generationens baggar kläcks.

En fråge- och diskussionsstund följde, varefter föredragshållaren avtackades med en hjärtlig applåd.

§ 5  Då intet annat återstod, förklarade ordf. mötet avslutat och eftersits med fika följde.

Lund som ovan

Thomas Jonasson, sekreterare